Idag är en sådan där dag, eller ja, kväll, då jag inte vet hur jag ska te mig.
Det är som om jag står på en väldigt smal lina och inte kan betsämma mig för vilken sida jag ska välja att sätta ned fötterna på. Så jag står där, lite halvfånig med taskig balans och jämför de med varandra.

Jag bär på två stora sinnesstämningar för tillfället. Jag säger inte känslor, för i detta sammanhang är en känsla alldeles för liten för att den ska kunna beskriva och göra mig rättvis.
Den första är den där trötta, slitna och hängiga personen. Den som känner för att lägga sig under en sten och ligga där tills döden en vacker dag kommer coh knackar på. Den som inte tycker att det är värt att kämpa på, den som ser sig som svag, besegrad och värdelös. Den där ensamma, arma, lilla stackaren som inte ser något i värde i något.
Sen har vi den där andra. Den glada, spontana, livsnjutande och spralliga lilla människa som inte kan sluta le. Som känner för att springa till världens ände och tillbaka. Den som vill fixa allt åt alla, som tycker att nästan allt är kul och som vill göra sitt yttersta i allt. Den som tror på sig själv och ger sig fan på att klara av varenda utmaning. 

Mitt problem ikväll (och har varit den senaste tiden) är att jag inte vet vilken av dessa två jag ska lyssna på. Ja, när man ser det i klartext såhär är det iunte något svårt val, rent praktiskt. Men man ska ju orka vara sådär glad osv. 
Jag är rädd att jag inte kan leva upp till den personens kvalifikationer. Då känns nummer ett som ett bättre alternativ. Det är ett tryggt alternativ, jag vet vad jag får å köpet. Jag är van vid den rollen så jag vet hur jag ska te mig i den, hur jag ska hantera den. Den nya, glada är jag lite rädd för. Det är så mycket nytt, hur ska jag hantera det? Eftersom det är nytt har jag ingen erfarenhet, har jag ingen erfarenhet finns det en chans att jag misslyckas. Det är skrämmande. 
Eftersom jag inte kan bestämma mig blir det någon dålig balansgång mellan dessa, ibland sätter jag ned foten på någon av dess sidor innan jag återfår balansen. Och då blir jag antingen hyper, eller miserabel i någon timme.

Alla skiftningar gör mig trött. Känslomässigt, fysiskt och psykiskt.
Framför allt blir jag trött på mig själv.

Onsdag.
9 - 12 Föreläsning 
13 - 15 Nolleaktivitet 
17 - 04 Kåra

Torsdag.
10 - 15 Jobba Dagpub
15 - 20 Handla, städa, diska osv

Fredag.
9 - 12 Föreläsning
12 - 16.30 Tvätta, plugga
17 -> Kåra

Trött? Ja. Jag kommer vara helt död på söndag.

Det blev en bra vecka till slut, en vecka precis som många andra (i berg-och-dal-bana aspekten). Det har varit grymt skönt att vara borta och lite isolerad. Vilat upp mig ordentligt, trodde jag. Ikväll känner jag mig lika sliten som vanligt. Tror nog att humöret just nu är i botten bara för att jag är trött, och småsjuk. Man blir så gnällig så fort näsan blir lite täppt. 

Jag hade en jättehemsk dröm inatt. Drömde att jag var med i ett krig. Kajsa och Mamma dog i mina armar och pappa blev kidnappad och torterad för att han inte sa vart jag gömde mig. Det fanns inget jag kunde göra för att hälpa någon av dem. Usch.
Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det nu. Det var så verkligt, mina hysteriska, ångestfyllda sorgeskrik och tårar var inte så där distanserade som det ofta är i drömmar. Det var som jag var precis där. Och samma känsla har följt mig hela dagen. 
Så när jag vaknade inatt kunde jag inte låta bli att börja gråta på riktigt. Känns ju stabilt. 

Man kan inte påverka allt i sin omgivning, man kan inte hjälpa alla oavsett hur mycket man vill. Det är den där känslan av hopplösheten, maktlösheten, som skrämmer mig. Som paralyserar mig. Jag får panik när jag tänker på att jag inte kan finnas där för min familj. Jag får dåligt samevte för att jag inte alltid kan finnas där. 
Jag vet att jag inte borde känna så, det finns inga belägg för det. Men så är det.
De betyder mest för mig. De betyder mer än vad jag själv gör. 
Jag skulle göra allt för dem.

Semster, underbart folk och det skrattas hej vilt.
Borde vara gladast i världen.
Men så är man inte det.
Man hänger läpp.
Man stänger in sig själv.
Typiskt.

Den där känslan när gråten (eller vad det nu är för någonting) stockar sig i halsen.
Det är så att man blir alldeles spyfärdig.

Jag vet inte längre hur jag ska uttrycka mig. Allt bara upprepar sig ändå; det är underbart, det är konstigt, det är indifferent, det är dåligt, det är sämst. Och så börjar det om igen. Världens tråkigaste, mest banala och utmattande berg-och-dalbana man kan åka. Inte fan kan man kliva av eller be den stanna heller. Man får vackert ta och åka med. Motivationen till att göra det bästa av det är som bortblåst, för stunden.

Jag önskar att jag var trasig, för då kunde jag bli lagad.
Men det är dumt att önska saker, man går bara trånar efter det man inte kan få.
Slöseri med tid.

"Wipe of that make-up, what's in is despair...
If you look in the mirror and don't like what you see, you can find out first hand what it's like to be me."

---

Det är ju inget speciellt, det är nog ingenting alls, ändå tynger det mig något så fruktansvärt. 
Drar mig i axlarna nedåt, sliter i hjärtat tills det ligger på marken, blödande och hjälplöst. 
Den där rösten igen, jag går till min sedvanliga plats i hörnet. 

Forsaken. Det finns inget mer att göra. Som om det skulle vara försent
Don't try to fix me, I'm not broken.

Den där känslan av att vara oförstörbar och bräcklig på samma gång.
- Keep holding on, just stay strong.

Sitter och kollar lite på t-shirts som har slogans passande för folk med bipolär störning, jag ska inte köpa någon, jag tycker bara att de är roliga, en del i alla fall. De andra är bara som comfort, de påminner mig om att jag inte är ensam, något jag kan falla tillbaka på sen när det blir jobbigt igen. 
Jag delar med mig också, för att folk ska få lite bättre förståelse. Inte för att det är många som läser min blogg, men man måste ju börja någonstans.
Here it goes:
* If you could read my mind, you'd go crazy.
* This is MY normal, get used to it.
* Stable is a place where horses live.
* I don't suffer from (hypo)mania. I enjoy it!
* If I seem confused, it's because I am.
* What makes you think that YOUR brain chemicals are normal?
* Expert roller coaster rider.
* Bipolars are not boring.
* Bipolar Disorder doesn't define who I am anymore than a heart attack defines a heart patient.
* Labels don't fit a person with Bipolar Disorder, we're so much more than that. 

-This is who I've been, who I am and who I'm going to be. Suck it, bitch.

"Jag har blivit den jag fruktade"
-What the fuck? Haha, jag skyller på vinet.

Idag är jag så jävla glad!
Det är lite drygt 12 timmar kvar på det här året. Och vilket jävla år det har varit.
Det har faktiskt varit helt, jävla sinnessjukt.
Nya umgängeskretsar, drama i överflöd, förlorade vänner, tårar över krossad kärlek både en och två gånger. Resor hit och dit. Sjukskrivningen, jag är faktiskt glad att det gick så långt, för annars hade jag nog inte brutit cirkeln jag hamnat i, jag lyckades byta jobb!
Jag har haft mycket krig med mig själv det här året, om allt och inget. Duger jag? Vem är jag? Vad är jag?
Jag har börjat få mina svar också = enorm befrielse.
Jag är sjuk, men inte sinnessjuk. Jag råkar bara vara ett bipolärt ADHD-barn. Inte mer med det :)
Jag börjar komma någonstans, jag känner att det börjar ge resultat. Om det beror på medicinerna, psykologen, omgivningen eller mig själv, det vet jag inte. Det kanske är en fin kombination av allt som gör det?
Egentligen spelar det ingen roll, huvudsaken är att jag är miljoner steg längre fram nu när året når sitt slut, än jag var när det tog sin början.

Imorgon är det ett nytt år, och den känslan är för stor för att beskiva i ord.
Det ska bli så skönt, jag kan lägga saker och ting bakom mig på ett helt annat sätt. 
Lägga allt i en annan kategori, det kommer inte infektera mig längre, inte på samma sätt.

Jag har blivit den jag fruktade.

Upp och ned, som vanligt.
Konstigt att jag inte vant mig än, men jag antar att det är det som livet går ut på (för att låta sådär härligt klyschig), så det är väl bara att bita ihop?
Just nu är det bra, stiger lite mer för varje dag. Det är skönt, hoppas det kan hålla i sig lite längre än sist bara! 

Haft ett par slappardagar nu, men imorgon är det tillbaka till verkligheten som gäller. Städa, tvätta och plugga är det som står på agendan, hoppas bara att disciplindepåerna är välfyllda så jag gör allt också ;)

Värdelöst inlägg (till skillnad från alla andra då eller?). 
Jag har i genomsnitt sovit fyra timmar/natt i över en vecka nu, tänkte försöka ändra på det nu.
Så god natt!

Idag har varit en mycket bra dag. Segstartad, men bra. 
Fika hos farbror, leka med småkusinerna och krama om lilla farmor.
Ett misslyckad försök till att handla på Ica, hem och proppa sig full med mat, kolla Kalle <3
Julklappar, fick massa bra och oväntat, typ en cykel med dubbdäck och allt!
Karl-Bertil Jonsson, gröt och slutligen småsova i den lilla soffan :)

Jag har varit hos mina föräldrar i fyra dagar nu, det är det längsta sedan jag flyttade hemifrån för lite mer än två sedan. Ska åka hem imorgon, både vill och vill inte. Det är ju så mysigt när vi är hela familjen! 
Dem är bäst, min familj. 
<3

Hela mitt liv har jag haft en känsla, en känsla som varit lika tung som en stor sten.
Nu vet jag äntligen varför, och jag kan lägga ifrån mig den. 
Lite pappersarbete som ska genomföras, det får ta sin tid.
Nu ska jag betrakta den på avstånd ett tag, och sen....vet jag inte riktigt vad jag ska göra.
Men det ska bli bli bra det här. 
Värsta delen är över, tror jag i alla fall.