Jävla skithuvudvärk.
Nu har jag haft ont i huvudet många dagar på få veckor, börjar bli jobbigt när tabletterna inte funkar längre.

Flytten blev precis uppskjuten en vecka, jobbigt. Nej egentligen inte, en vecka hit eller dit gör ju varken till eller från. Jag får mer tid på mig att packa, vilket är bra eftersom jag har mycket plugg samtidigt. Japp, det är därför jag sitter här istället för att plugga!

Det kliar i fingrarna efter nästa pengainslag. Precis som alla andra I know, men nu får jag färga håret igen :D Jag lääängtar :D

Ovärt inlägg, jag ska lägga mig och läsa den där boken, som jag gillar, vilket är bra. 
Tack och hej!

Denna vecka har jag gått upp senast klockan åtta varje morgon (måndag räknas inte till denna vecka eftersom det var en röd dag!). Det var bra eftersom jag inte var speciellt trött när jag började skriva på omtentan klockan 08.30 imorse. Har jag tur kommer jag få godkänt så jag kan släppa denna pain in the ass och börja fokusera på det som är här och nu. Dvs, sommarjobb, styrelsen, jobbet och pedagogiken.

Idag har jag, förutom skrivit tenta, tjänat 200:- som jag nu har 42:- kvar av. Jag har gymat, vilket förhoppningsvis inte var för lamt. Jag har diskat och städat.
Nu skulle man kunna tro att jag kan luta mig tillbaka och njuta av att det är helg. Men icke, jag har seminarie på måndag som vi ska ha skrivit en text till, så nu ska jag sätta mig och läsa boken som alla säger är, vilket är ett plus, och de där suuuåertråkiga artiklarna. Så det kanske tar ut varandra så det blir en helt okej uppgift?
Let us hope so.

Och jag känner mig som en annan människa. Helt underbart att slippa känna den där ångesten som lurar i bakgrunden, att slippa känna hur allt helt plötsligt förlorar sin mening. Jag känner mig, trots det som varit, så jävla lätt, jag känner inte att min börda är tyngre än någon annans längre. Jag känner mig inte ensam i det jag har över mig. 
Jag känner mig normal.


Lamotrigin <3

...när man får kramp i bröstet och det känns som om någon håller hjärtat i ett järngrepp och försöker dra upp det genom halsen <3

När man känner sig jätteledsen, eländig och miserabel utan någon egentlig anledning. 
När man är så trött att man inte orkar hålla något i minnet och går runt som en zombie på dagarna, men ändå inte kan förmå sig att lägga sig och försöka sova på kvällen.
När man änltigen lyckats övertala sig själv att det inte är farligt att lägga sig under täcket, att inget kommer hända, då kan man ändå inte slappna av och sova.
Tankarna susar runt, som om jag ligger på ett svart stengolv och alla mina tankar virvlar runt över mig som en jättelik tornado. Det finns inget stopp på det, jag bara ligger där och kippar efter andan i det enorma vinddraget. 
När man bara sitter och stirrar utan att varken uppskatta eller uppfatta sin omgivning.
När man är helt likgiltig och, likt en fånge, är inlåst i sitt eget huvud.

"I am loosing you forever".
-Hörde jag Alla Hjärtans Dag?  x')

Dagen som jag gått och väntat på i nästan ett år är kommen.
Mötet jag velat ha i tre års tid är över.
Och det känns så jävla bra. Äntligen är jag på väg någonstans, jag går framåt, jag kommer få svar på alla mina frågor, jag kommer få rätsida på mitt liv på riktigt. 
Jag kan äntligen börja gå framåt.
Det känns lite läskigt, men framför allt känns det ovant. Jag har stått och stampat så länge på samma ställe att jag har lite svårt att samordna mina rörelser så jag kan röra på mig i rätt riktning. Men det går, ett litet steg i taget bara!

Nästa möte är om några månader, det är väl bra när allt kommer till kritan, inte som i Uppsala där man får vänta två år. Det känns pirrigt och spännande.
Jag är inte ett dugg nervös eller rädd. Jag är taggad, för så fort alla papper är klara, då ska en viss herre på Enköpings lasarett få det hett om öronen. Jag sitter och småskrattar i skrivande stund, jag är nog lite hämndlysten tror jag. 
MWUHAHAHAHHAHAHA! 
Typ.

Idag står tvättta, plugga och kåra på schemat!
Jag har typ fem maskiner tvätt, lövly.
Kanske ska börja med det istället för att sitta här och uggla?
Idag när jag säger plugga, så innebär det inte att jag endast har relativt mycket att läsa. Jag ska faktiskt plugga på riktigt, med miniräknare och allt! KUL.
Det ska bli kul att kåra, tror jag. Jag är inte så taggad just nu faktiskt, skulle hellre ligga i soffan och äta popcorn ikväll.

Jag känner mig lite löjlig.
Går runt med en känsla av att något är fel, fast jag vet att så inte är fallet.
Skulle kunna vara att det är väldigt många hamstrar i hjulet för tillfället att jag inte riktigt har plats för allt i huvudet. Ja, vi skyller på det.

Sen är jag sådär löjlig som man ibland blir när man svävar iväg på rosa moln.
Kan inte sluta flina, kan inte sluta tänka, kan inte sluta längta. Gosmys!

Men så kommer den där rösten igen, som slår vad om hur länge detta kommer hålla.
Hon skrattar åt mig.
Jag hatar henne.
Men jag ska göra allt jag kan för att inte låta henne påverka mig. 
Om jag låter henne påverka mig får hon som hon vill, och jag kommer sabba för mig själv.

Jag kommer aldrig mer säga nåt till dig.
För det enda du gör, det är att håna mig.
Och jag är värd bättre än så.

Ja men när?
Jag orkar seriöst inte med detta längre.
Man tror att det tillhör det förgånga. 
Att "nu har det gått tillräckligt lång tid, så nu borde det vara borta. Igår hade det inte gått tillräckligt lång tid, men idag har jag nått den gränsen. Så nu är allt supermegadupernice, fan vad skönt!!"  Tiden läker alla sår, right?
Eller inte.
Vissa sår blir värre med tiden. Infekterade. Ångestfyllda.
Jag vill skrika.
Det finns mycket mer jag vill göra. Men jag vet att det inte bli bättre av det heller, så det är ganska ovärt. Får fortsätta att sitta på arslet och vara löjligt frustrerad, fortsätta leta efter andra metoder och tillvägagångssätt.
Detta håller inte.
Jag kommer bli sinnessjuk, på riktigt.

---

Viljan att prata, berätta, den besegras ännu en gång av den där rösten.
Rösten som säger att ingen bryr sig.
Rösten som säger åt mig att inte vara till besvär.
Rösten som får mig att skämmas. 
Rösten som säger att jag får skylla mig själv.
Motvilligt håller jag med.
Jag har inga motargument.

För övrigt svämmar huvudet över.
Det är för mycket tankar, känslor och dylikt som susar runt åt båda hållen.
Det får inte rikitigt plats.

Idag känner jag mig mer dock som den där personen som kan bära världen på sina axlar. 
Det är bra, skulle vilja att det kunde stanna där.
Men så börjar jag tänka tillbaka, vilket jag inte borde, men jag kan inte låta bli. Jag är inte färdig än.
Jag mår illa. Jag känner mig minst i världen. Jag blir nedtryck i marken så pass långt att det enda som syns är min panna som är pionröd av skam och förudmjukelse. Jag vill ner längre under marken, jag vill inte synas längre.
Jag blir arg, jag blir så satans förbannad att jag vill slå sönder allt jag har framför mig.
Jag känner mig så värdelös att jag vill sluta andas.
Jag känner mig äcklig, jag vågar inte ta på folk, jag vill inte att de ska se mig. De kanske smittas av mig och blir lika äckliga dem? Jag vill krypa ut ur mitt skinn och alla möjliga tankar och idéer om hur det ska gå till rusar runt.
Jag blir helt avdomnad av alla dessa känslor som väller fram på en och samma gång.
Jag vill inte känna längre, jag blir rädd för mitt eget sinne, rädd för att jag vet vad det kan få mig att göra.

Men som sagt, idag kan jag slå bort det, idag mår jag bra.
Jag vill fortsätta må bra.
Jag är rädd för att slå i marken sådär hårt igen.

Ja, jag har gjort en omelett idag.
Med svamp, lök, creme fraiche och tomat. Avokado och mer creme fraiche på sidan av.
Det blev gott.

Jag blir glad när jag gör god mat.

Idag är en sådan där dag, eller ja, kväll, då jag inte vet hur jag ska te mig.
Det är som om jag står på en väldigt smal lina och inte kan betsämma mig för vilken sida jag ska välja att sätta ned fötterna på. Så jag står där, lite halvfånig med taskig balans och jämför de med varandra.

Jag bär på två stora sinnesstämningar för tillfället. Jag säger inte känslor, för i detta sammanhang är en känsla alldeles för liten för att den ska kunna beskriva och göra mig rättvis.
Den första är den där trötta, slitna och hängiga personen. Den som känner för att lägga sig under en sten och ligga där tills döden en vacker dag kommer och knackar på. Den som inte tycker att det är värt att kämpa på, den som ser sig som svag, besegrad och värdelös. Den där ensamma, arma, lilla stackaren som inte ser något värde i något.
Sen har vi den där andra. Den glada, spontana, livsnjutande och spralliga lilla människa som inte kan sluta le. Som känner för att springa till världens ände och tillbaka. Den som vill fixa allt åt alla, som tycker att nästan allt är kul och som vill göra sitt yttersta i allt. Den som tror på sig själv och ger sig fan på att klara av varenda utmaning. 

Mitt problem ikväll (och har varit den senaste tiden) är att jag inte vet vilken av dessa två jag ska lyssna på. Ja, när man ser det i klartext såhär är det inte något svårt val, rent praktiskt. Men man ska ju orka vara sådär glad osv. 
Jag är rädd att jag inte kan leva upp till den personens kvalifikationer. Då känns nummer ett som ett bättre alternativ. Det är ett tryggt alternativ, jag vet vad jag får å köpet. Jag är van vid den rollen så jag vet hur jag ska te mig i den, hur jag ska hantera den. Den nya, glada är jag lite rädd för. Det är så mycket nytt, hur ska jag hantera det? Eftersom det är nytt har jag ingen erfarenhet, har jag ingen erfarenhet finns det en chans att jag misslyckas. Det är skrämmande. 
Eftersom jag inte kan bestämma mig blir det någon dålig balansgång mellan dessa, ibland sätter jag ned foten på någon av dess sidor innan jag återfår balansen. Och då blir jag antingen hyper, eller miserabel i någon timme.

Alla skiftningar gör mig trött. Känslomässigt, fysiskt och psykiskt.
Framför allt blir jag trött på mig själv.